Leah – en svart blick av panik byttes till en av ren kärlek

Rottweilern Leah gjorde utfall mot allt okänt och var svart i ögonen redan efter en halv dag på sitt tidigare dagis.

Leahs ägare hade med bästa intentioner sökt hjälp hos flertalet hundinstruktörer och hundcoacher, men det blev bara värre och värre. Det är inte roligt med 40 kg hund som får panik när flygplan flyger förbi, gör utfall mot alla fordon i rörelse, låser sig när man tar i henne, inte vill ha någon bakom sig och inte tillåter att man rör hennes bakparti. Så uppförde sig Leah när hon hälsade på hemma hos Lennart första gången.

Varför? Hon var vid två års ålder riktigt rädd för hela världen. Hon var inte svart i blicken av ilska, utan av ren och skär panik. Vilket är väl så farligt.

Som så många andra rottweilers som fötts upp de senaste decenniet i Sverige så är Leah en mjuk och mycket känslig hund. De som jobbar med hundar kallar ofta sådana hundar för ”veka”. Med det menas att de inte kommer över sina negativa upplevelser snabbt, de kan inte släppa taget.

Leah hade flyttats från den ena tuffa hundtränaren till den andra. En hundcoach ansåg på fullt allvar att Leah var dominant och uppmanade matte att ta befälet och ”tuffa till sig”. Bli hårdare, bli fysisk och tvinga. Jag menar att detta gör att en sådan individ bara stänger in sig ännu mer, och det kommer  att ta ännu längre tid att få dem tillbaka till livet.

Med tålamod och mycket sunt förnuft har vi nu lotsat Leah till att bli den trygga hunden hon förtjänar att vara. Idag är Leah en mycket harmonisk och mjuk hund, och en omtyckt och viktig del av vår dagisflock. De som träffar henne säger alla samma sak – hon är helt underbar. Men det viktigaste är att hon har kommit till ro med sig själv.

Lady – vågade till sist släppa ansvaret och bli en hundkompis

Femåriga blandrasen Lady hade gått genom flertalet traumatiska upplevelser, som bland annat involverade svåra ägarbyten.

Lady gjorde skarpa utfall och försökte bita alla hundar som kom i närheten av hennes nya husse. Hon var alltid beredd på det värsta och kunde aldrig slappna av. Dessutom hade hon mycket stark separationsångest och gjorde vad som helst för att vara hos husse. Hon bar sele så att hon inte skulle strypa sig själv på promenaderna. Det var för övrigt inte många som klarade att gå ut med henne på grund av hennes styrka, och för att hon hela tiden ville dra hem.

När husse sökte hjälp hemma hos Lennart var Lady en extremt stressad och spänd hund som hela tiden var på sin vakt. Hon var övertygad om att hon själv bar hela ansvaret för situationen, och lät ingen annan bestämma något.

De flesta hundar vaktar i någon mån sin familj. Ladys nya familj var mycket tålmodiga. Men Lady, en vuxen hund som under flera år varit tvungen att ”bestämma själv”, hade utvecklat en järnvilja. Hon var övertygad om att om hon tillät en annan hund komma mellan henne och husse skulle han försvinna. Allt ansvar för husses liv vilade således på henne.

För att få henne att betrakta andra hundar som sina vänner fick hon under flera månader komma hit och träffa de trygga hundarna i dagisflocken. De litar på mig och vet att jag ser till att inget farligt händer dem. Lady gick okopplad, men med munkorg. De andra hundarna känner direkt av hennes sinnestämning och håller en låg profil. Jag berättar även för dem att de ska hålla avstånd och låta henne vara ifred.

Den största utmaningen var att få Lady att lita på människors beslut. Vi fick helt starta om relationen mellan hund och husse, och efter mycket arbete och tålamod vågade till slut Lady lämna över allt ansvar.

Förutom att bli en glad, trygg och harmonisk hund försvann även Ladys stressmjäll, och hon slappnade av rent fysiskt. Hon vill nu inte längre dra iväg med en människa hängande i kopplet, och de övriga i familjen kan numera gå med henne på promenad. I halsband.

Abel – från "farlig problemhund" till harmonisk valpuppfostrare

När Abels ägare kom hit var de mycket öppna med hur Abel beskrevs av andra, bland annat personalen på dåvarande hunddagis. ”En stor kraftig aggressiv boxer som gjorde utfall mot andra hundar.” De höll Abel i en egen box, och han fick inte umgås med de andra hundarna.

Jag träffade Abel, umgicks lite med honom och husse och matte berättade mer om Abels tillvaro och hans temperament. Jag började förstå vari problemen låg.

Abel – en i grunden öppen och mycket sällskapssjuk, men något hormonstinn, hane – satt hela dagarna mitt bland massa hundar utan möjlighet eller tillåtelse att träffa dem. Ju mer Abel försökte, desto mer begränsningar sattes upp och desto räddare blev personalen. Ju räddare personalen blev, desto mer ”farlig” ansågs han vara. Denna onda spiral vidarebefodrades till ägarna, som var ödmjuka nog att tro på vad yrkesmänniskorna sa om deras hund. En självuppfyllande profetia var ett faktum; felaktiga farhågor blev en sanning.

Efter en tids invänjning i flocken hemma hos Lennart blev Abel den boxer han var född till att vara. Han blev även ansiktet utåt för hunddagiset och flocken. Den hund som alla nya besökare – hundar som människor – fick träffa först av alla. Jag använde alltid honom när jag provade nya hundar eller hjälpte andra hundägare.

Yatzy är en finsk lapphundstik som kom till hunddagiset så snart hon var rumsren. Vem blev hennes beskyddare? Självklart Abel, en underbart tålmodig storebror och valppassare. Han lät Yatzy göra nästan vad som helst med honom, dessutom alltid med ett stort hundleende.

När Abel blev sitt rätta harmoniska hundjag, så slutade han också att dra i koppel, och började lyssna på sin husse och matte.